Det här med temperatur.

Tidigare idag upptäckte jag hur reportern på P4 Kalmar kallade helgens stundande väder för "köldsmocka". Jag gick, som varje sund människa, i taket över denna absurda överdrift. Vi förutspås få -15 vilket inte ens räknas som köldgräns för t ex skidtävlingar eller skidorienteringstävlingar. -15 är helt vanlig vinter, inget annat. Sedan blåser det förstås en del vilket gör att det kan kännas kallare. Att många fryser handlar snarare om att de klär sig fel när de ska bege sig ut.

Naturligtvis är vi inte oberörda av den stundande temperaturen (särskilt inte BLÅSTEN då vi bor på en kulle omgivna av åkermark) men jag har aldrig lidit av kyla utomhus. Vintern 98/99 med den ökända -42 (även kallat myggfritt) i slutet av januari var min första vinter i Luleå. Jag bodde i Porsögården vars charmiga träbaracker var chanslösa mot kylan. När det passerade -35 började vi tappa inomhusvärme. Mitt studentrum hade under ett par dagar knappt 14 grader varmt och ute i allrum och det gemensamma köket var det inte mer än sex grader (alltså kylskåpstemperatur). Då är det INTE roligt. Det är en sak när det är kallt ute men att inte kunna bli varm när man är inomhus. DET är vad som är knäckande.

På grund av vår kökssituation (utan lösning i sikte) så har vi under några års tid ätit samtliga måltider på glasverandan. Den har tack och lov dubbla glas i alla fall och erbjuder en svag isolering. Men det är också ett nyckelhål som går rakt igenom dörren ut i kalla luften. Det enda elementet går på högvarv och vi har sedan lite drygt två år tillbaka ett förrådselement där ute som vi slår på när vi ska äta. Tyvärr har fläkten dött i det så det tar lång tid att få upp värmen. Sådant element har jag för övrigt varit beroende av tidigare. En kompis tröttnade på att jag så ofta frös om vintrarna i mitt studentrum så vi åkte och köpte ett element till mig (el ingick i hyran).

Sedan är det vår hall. Eller snarare avsaknad av den. Det var vad som stod på tur att bli byggt efter att köket var klart (så alltså aldrig). Att bygga till en riktig hall och tilläggsisolera samt renovera trapptornet. Men dit har vi som sagt vad aldrig kommit. Så vad vi har är ett oisolerat trapptorn. Barnens kläder är givetvis inte där ute så här års. I gamla köket hade vi en skobricka innanför dörren för deras skor. Nu har vi bara allt i den inre hallen istället. Så kläder bärs genom två rum varje gång de ska användas eller har använts. Det är också där vi torkar all tvätt. Ett av de vattenburna elementen som är knutet till värmepannan finns där så vi eldar på när det är tvättdags.

Termometern i trapptornet.

Nu flyttade Johan sina kängor bort från trapptornet med. Snön har nämligen slutat smälta där. Dörrhandtaget har en rejäl frosthinna på insidan. Jag blir återigen påmind om det faktum att vi ännu inte har fått ordning på en ordentlig hall. Hur livet alltjämt står still här. Hur vi hålls gisslan av den här hopplösa situationen. Strömavbrottet i Älvsbyn har dock fått oss att tänka till. Om vi ska flytta tillbaka norrut och köpa oss ett hus så MÅSTE det gå att elda i minst ett rum i alla fall. Man måste ha en plan för strömavbrott.

Elda kan vi i alla fall här. Det är det som värmer upp huset på riktigt nu under vintern. Även om vi alla tog på oss tjocktröjor när vi åt middag så behöver vi överlag inte frysa inomhus i alla fall. Jag vägrar dock gå med på att en köldsmocka är på väg in över Kalmar län (liksom på allvar?!?!??!). Jag vet vad riktigt kyla är. Jag hoppas mest att snön ska re till sig (lite väl mycket puder just nu) så det går att åka skidor i helgen. -15 är den köldgräns jag brukar förhålla mig till (man vill ju inte irritera ansträngningsastman i onödan), det här blir perfekt.

Who framed Roger Rabbit

Johan och jag försöker umgås mera och som del i det ser vi ibland filmer på kvällarna när barnen har lagt sig (ja, våra barn som stiger upp hiskeligt tidigt går alltså också att lägga så pass tidigt att vi kan se film själva utan att klockan hinner passera midnatt). Vi började innan jul med de sedvanliga julfilmerna, ni vet, klassiker såsom Die Hard, Jul för jämnan (brasiliansk), Tomten är far till alla barnen, Love actually, A Naija Christmas (nigeriansk) och Gremlins. Den sistnämnda fick Johan att leta sig vidare bland våra streamingtjänster efter andra klassiska 80-talsfilmer. Där kom Roger Rabbit in. Det ÄR en bra film och jag har alltid gillat den. Men sedan hantverkarna saboterade vårt kök och spred sot över hela vårt arbetsrum så är mina känslor mer kluvna och jag har faktiskt inte sett den sedan dess. Förrän ikväll.

I arbetsrummet fanns nämligen Benny i min hylla. Av någon anledning råkade han ligga i en flyttlåda som faktiskt blev uppackad. Benny, som jag behållit i gott skick i 30 år (sedan jag köpte han och Roger Rabbit HÄR i Vimmerby som barn). Men Benny var av kartong. Papper och kartong är bland det jävligaste att sotsanera. Den inkompetenta firman Ocab som Bälters insisterade på skulle sanera (efter att jag redan gjort hälften men då ville Bälters inte kompensera oss för den summan vi angav, spoiler alert, vi har sett fakturorna till Ocab, de hade lika gärna kunnat kompensera oss direkt, det hade kostat Bälters exakt lika mycket men med skillnaden att VI faktiskt hade varit nöjda med resultatet) hade i alla fall rätt där. Vanligtvis sotsaneras inte papper. Det ska förstås tilläggas att sotskador är vanligast efter brand och därmed är papper oftast redan illa åtgånget. Men papper är det allra svåraste att få helt rent. Det visste jag redan innan Ocab kom in i bilden. Det visste jag redan när jag själv började sanera. För till skillnad från vad de där klåparna på Bälters trodde så hade jag stenkoll på sotsanering. Jag köpte exakt samma produkter som Ocab kom med (men till skillnad från deras städare visste jag att man kunde tvätta och återbruka svamparna men det är klart, de fakturerar ju bara kunden för allting så varför skulle de bry sig om att göra något sådant?).

När jag städade så sanerade jag alla viktiga papper (allt Ocab "rengjorde" ligger fortfarande kvar i flyttlådor i väntan på att jag ska orka gå igenom det samt sanera om det, ingenting är nämligen rent, redan första dagen de varit här och jag kom hem och öppnade en låda märkt "rengjort" så kunde jag med blotta ögat SE sotresterna, de kunde helt enkelt inte sotsanera papper för att de inte är vana vid att det görs) men allting annat tvingades jag kasta för att det helt enkelt inte var rimligt att lägga tid på något som kanske inte skulle kunna bli helt rent ändå. Benny, med sina skrymslen och vrår, skulle jag ändå aldrig våga sätta Roger Rabbit i igen för att jag skulle aldrig kunna lita på att han var helt rengjord. Så jag tvingades kasta honom.

Ikväll efter filmen så googlade Johan lite snabbt och såg vad en Roger Rabbit sittande i sin Benny faktiskt går för på samlarmarknaden. Jag var rädd om min Roger Rabbit och jag var rädd om Benny. Båda två var i mycket gott skick (Roger Rabbit är det såklart fortfarande). Även om jag aldrig skulle ha sålt dem så kom fortfarande Bälters jäkligt billigt i vårt ekonomiska krav (som de såklart vägrade möta, gjorde sig okontaktbara och till och med struntade i att hämta ut rekommenderat brev). För jag la aldrig på extra för det eventuella samlarvärdet för Benny.

Roger Rabbit själv låg ännu i en flyttlåda och packades inte upp förrän efter filmen ikväll.

Who framed Roger Rabbit ÄR en bra film, men kommer jag någonsin kunna se den igen utan att känna ett sting i hjärtat? Det handlar inte om Benny egentligen. Det handlar om minnet. Benny kommer alltid vara en del av symboliken för vad vi satte på spel för 5,5 år sedan när vi gjorde misstaget att anlita Allvin Design till att renovera vårt kök. Ett misstag som vi fortfarande betalar för då köket ännu inte är klart. Det finns ingen utsikt kring om det någonsin kommer bli klart. Vet ni förresten vem jag såg på parkeringen utanför ICA dagen före nyårsafton? Allvin i egen hög person. Som en definitiv smärtsam påminnelse om att så länge vi bor här, i ett hus som aldrig blir klart, på en ort där inga släktingar vill ha oss, där han som förstörde vårt kök, bröt avtal, publicerade bilder mot vår vilja på sociala medier och vägrade ta ner dessa bor och verkar. Ja så länge vi stannar här kommer vi antagligen aldrig bli fria att leva det liv vi vill ha. Vi flyttade hit för att vi ville ha makt över vårt hem, för att vi ville ha mer av livet än vi kände att vår lägenhet i Luleå gav oss. Men vi fick mindre. Vi är helt maktlösa och dessutom så fullständigt, totalt oönskade.

Det är trevligt att se på filmer tillsammans. Men just Roger Rabbit var kanske lite för tidigt. Vi borde ha väntat tills vi har ett fint kök - om det någonsin kommer ske.

Ännu en årsdag

Idag för nio år sedan började dagen med ett läkarbesök för Johan och slutade med en inläggning på sjukhuset. Det var då som nu sex dagar kvar till julafton. Då vår första jul som föräldrar efter en ganska turbulent höst. Samma dag som Emma döptes halkade Johan och bröt armen så i en hel månad kunde han inte vara själv med henne och jag fick ansvara 100% för bebis och hushåll. Under sjukskrivningen blev han symptomatisk och idag är det således nio år sedan han fick sin diabetesdiagnos. När han blev inlagd visste vi inte ens när han skulle skrivas ut igen och om han skulle få komma hem till jul.

Det var dagen jag ammade på akuten och slutligen tog vår bebis, storhandlade inför jul och åkte hem. Nästa dag gav jag mig i kast med att griljera julskinka (för första och enda gången). Mamma ringde och jag berättade kort vad som hänt. Hon svarade direkt med: "Du vet att du kan säga till dem att inte komma." Vi hade bestämt att vi ville fira Emmas första jul hemma i lägenheten i Luleå, inte åka bort någonstans. Den som ville var välkommen att göra oss sällskap. Pappa och svärmor hade tackat ja (mamma hade någon ursäkt om att det var för jobbigt att dela hotellrum med pappa).

Jag tyckte kommentaren var konstig. Jag skulle eventuellt bli själv över julen med vårt barn, självklart ville jag ha andra vuxna hos mig som kunde vara ett stöd. Men det hände saker den julen. Det var sådant som sades och som gjordes som sådde ett tvivel i mig. Ett tvivel som blev bekräftat några år senare när allt gick åt helvete med renoveringen. De personerna jag trodde ville vara med oss och ville hjälpa till. Nej, de brydde sig faktiskt inte om oss. Inte på riktigt.

Lussebullarna blev en del av symboliken här. Jag hade redan skött hushållet själv i över en månad på grund av Johans brutna arm. Trots det hade jag ändå styrt upp en hel del julbakning, julstädning, julpyntning med mera. Men jag hade inte hunnit allt. Jag hade inte bakat lussebullarna än. Något jag också beklagade mig över när svärmor kom. Här kan man kanske förvänta sig lite stöd eller så. Hjälpa till med bullar, erbjuda sig att göra något annat så jag kunde få tid till att baka? Eller så kan man göra som svärmor, säga rakt ut att ingen ändå vill ha några lussebullar så det gjorde ingenting. Tacka fan för den käftsmällen. Att jag ville ha dem räknades alltså inte?

Nåväl, vi fick hem Johan från sjukhuset på permission efter en natt på och efter ett återbesök (som svärmor faktiskt erbjöd sig att ta honom på) blev han också utskriven då värdena var under kontroll. Sedan åkte de och handlade det sista inför jul - och hon köpte massivt med julgodis och julchoklad. Johan har precis insjuknat i diabetes och hon VRÄKTE på med godis!

På julafton åt vi inte ens av det fika jag faktiskt hade hunnit baka. För hon och pappa ville bara äta av det godis som svärmor köpt. Johan blev så irriterad på godiset att han gömde allt. När han sedan tog en tupplur började hon fråga efter godiset och jag sa att Johan hade lagt undan det. Då började hon rota i våra skåp efter godiset och gick slutligen in och VÄCKTE Johan för att han skulle tala om var det var.

På juldagen fick jag ändå höra: "Vi kan väl äta av dina kakor då." Senare skulle godiset fram igen, det var tydligen "belöningen" för att ha "offrat" sig att äta av pepparkakor, lingonkaka, ischoklad och chokladkaka som jag hade bakat. Lussebullarna hann jag som sagt vad inte till men men "ingen ville ju ha några ändå".

Vi serverade givetvis julgröt på det sättet jag är van vid. Johans släkt äter inte julgröt. Inte hörde vi några klagomål om det men tydligen avskydde hon den. Fick vi veta typ ett år senare när hon var uppe över nyår och vi lagade det igen för att det är snabb och enkel mat. Då blev vi anklagade för att med flit laga mat vi visste att hon avskydde. Även Johan blev förvånad över den reaktionen för hon hade inte ens sagt det till honom.

Allt det här skavde hos mig men jag lät det passera för att inte bråka i onödan. Men sedan när renoveringen gick åt skogen. När vi blev så himla illa behandlade, när våra åsikter, våra känslor, allting blev överkört och ignorerat. Då mindes jag igen. Hur respektlöst jag blev behandlad Emmas första jul. Hur respektlöst Johan blev behandlad.

Någonstans hade jag kanske redan börjat ge igen. När jag förstod att svärmor avskydde russin i bröd och bullar så lät jag gladeligen ungarna hamra in så mycket russin att det faktiskt var mer russin än deg. 

De senaste åren har jag istället förstått att svärmor aldrig gillat mig, att allt var ett spel. Jag visste att hon ogillade att Johan flyttade till Luleå för att vara med mig. Jag har förstått att hon lurade oss för att få oss närmare. Hon mörkade medvetet att hon VISSTE att det i stort sett är omöjligt att få vänner här som inflyttade föräldrar för alla blir tydligen bästisar inom sin föräldragrupp och det är dem man sedan håller ihop med. Hon slutade nästan omedelbart att anstränga sig för vår skull. Visst var hon gärna barnvakt, men bara hemma hos sig. Att vi fick slita upp barnen en timma tidigare på söndag morgnar bara för att åka hem till henne först och simskola sedan, det var väl ingenting. Hon förväntade sig att vi skulle anpassa oss fullt ut till hennes grejer och visade inget intresse för oss. Jodå, hon var gärna barnvakt när vi åkte på orienteringen "så barnen skulle slippa följa med". Allt vi gjorde var hemskt och tråkigt och något barnen inte borde behöva utsättas för.

Hon har knappt gått på några av våra spelningar här. När jag skulle spela på midsommarafton i Brunnsparken och vi först var ute på släktens stora midsommarfirande så tyckte hon att barnen kunde väl stanna där så de slapp åka till Brunnsparken. Att vi ville vara tillsammans på midsommarafton gick inte hem. Att barnen uppskattar musik, dans, lotterier med mera gick inte hem. För HON kunde inte tänka sig att åka dit, alltså måste det vara hemskt och barnen borde slippa.

Just denna formulering hela tiden. Att det VI ville göra var något som barnen borde få slippa.

Desto sämre vi blev behandlade under renoveringen, desto mer utstötta vi blev. Desto mer gick det inte att blunda för sanningen. Svärmor har aldrig tyckt om mig, hon har aldrig respekterat mig. Hon tolererade mig (knappt) för att jag var viktig för Johan.

I mitten hamnade Johan. Som å ena sidan märkte hur föraktet mot mig blev alltmer tydligt. Å andra sidan så var det hans mamma och den familj som han alltid hade haft. Men till slut gick det inte att blunda för det. De sista presenterna (innan Johan bad dem sluta köpa saker) var så usla att det var omöjligt att få barnen att förstå att man ska vara glad för "det är tanken som räknas". Vilken tanke? Kläder de aldrig skulle använda för att det var helt fel och spel de redan hade (och slutat spela sedan över ett år tillbaka)? När det dessutom kom en gliring till oss föräldrar skriven I Emmas födelsedagskort så brände det slutligen till hos Johan och han sa ifrån.

Det är sex dagar till julafton. Jag har inte hunnit baka lussebullarna än i år heller. Pepparkakslandet stod klart igår. Lingonkaka och chokladkaka finns i frysen. Det blir vår femte jul utan ett riktigt kök. Fuktskadorna på den nya panelen växer sig större för varje dag. Diskbänksbelysningen trillade ner i helgen igen (en dag kommer den nog knuffa ner något som går sönder). Vi är trötta och ledsna att aldrig få fira jul ordentligt. Vi är trötta på att ingen av dem som gjort att vi hamnat här bryr sig det allra minsta. Men det kommer nog bli lussebullar i år i alla fall. Proppfulla med russin. Precis som vi älskar och svärmor hatar. Det kommer bli gröt precis som vi vill ha den (och svärmor hatar).

Vi kommer skapa så mycket glädje vi kan, trots att vi är utstötta och ensamma här. Oönskade av släkten. Det enda positiva i det hela är väl ändå att hade jag förstått på en gång. För 15 år sedan, den där första julen med Johans släkt. Hur mycket de faktiskt inte ville ha mig. Då hade det inte blivit några härliga tjejer. För jag tar inte hur mycket skit som helst. Jag sa det rakt ut till Johan. Att han faktiskt var tvungen att välja. Mig eller hans mamma. Trots hennes manipulationer (hon propagerade alltså aktivt för skilsmässa och hade till och med börjat formulera en plan för hur Johan kunde bo hemma hos henne i hennes tvåa(!) och ha barnen där varannan vecka) så värderade han ändå oss högre.

Så när jag säger att jag känner mig avskydd och ovälkommen häromkring. Det här är vad jag har. Det här är mitt liv. Jag såg det inte tidigare för att jag inte ville se det.

Då, för nio år sedan, hade vi i alla fall fantastiska vänner omkring oss som slöt upp. Både när Johan bröt armen och även sedan när han insjuknade i diabetes. En del är kvar, andra har flyttat. Men jag kommer alltid minnas den kärlek och omtanke ni visade oss.

Stilstudie i inomhustemperatur.

Min första vinter i Luleå blev ovanligt kall, i slutet av januari slog temperaturen till med ett stabilt -42 (lokala avvikelser fanns, om minnet inte sviker helt så kan vi ha haft hela -43 ute på Porsön). Mitt dilemma uppstod redan ett par dagar tidigare när vi passerade -35 för då började vi förlora inomhusvärmen i Porsögårdarna. De så kallade tillfälliga barackerna (som vid det laget hade ganska många år på nacken) klarade helt enkelt inte av att stå emot kylan längre. Att golvet var kallt i mitt studentrum på markplan blev jag ganska tidigt varse, jag löste det mest akuta med en matta så jag åtminstone slapp köldchocken för fötterna varje morgon. Men nu kröp kylan på från alla håll. Helt plötsligt var inomhusvärmen i studentrummet nere på 14 grader. Efter att ha huttrat ute i korridorsköket när jag lagat mat så tog jag ut min termometer där och dubbelkollade, 6 grader, alltså kallare än maxtemperaturen för ett kylskåp.

Jag frös! Så enkelt var det. Jag tillbringade större delen av den där kalla veckan fullt påklädd nerbäddad i sängen. Provianteringen löstes genom en kompis grannhuset som skulle handla och frågade om jag behövde något. Jag skippade några föreläsningar för att jag helt enkelt frös för mycket redan inomhus och inte ville gå ut och bli ännu kallare.

Så var kommer stilstudien in? Jag skickade ut Johan på glasverandan nu ikväll, där vi äter våra måltider sedan ett par år tillbaka på grund av renoveringseländet. Det är 13,8 grader där just nu. Ungefär vad jag hade i mitt studentrum. Sedan stängde jag ut honom i trapptornet = vår hall då tillbyggnaden av en ny hall samt tilläggsisolering skulle göras när köket var klart vilket det ju aldrig blir. Där är det nu fantastiska 6 grader. Givetvis förvarar vi ytterst sällan barnens ytterkläder där på vintern, de skulle helt enkelt bli för kalla när de ska klä på sig och gå ut. Det blir därför ett släpande genom två rum = extra grus hamnar lite varstans.

Johan frös redan innan. Min stilstudie gjorde det inte bättre.

När köldknäppen i Luleå gick över bjöd jag hem några kursare på förfest. Deras enda syfte var egentligen att få upp värmen i rummet igen (vilket var tur för ingen av dem var något vidare som festare). Men så nu kan jag vandra tillbaka genom minnenas allé. Lösningen i studentrummet fixade en kompis senare. Vi ställde helt enkelt in ett extra element (elen ingick i hyran). Lösningen på glasverandan är identisk. Vi kör ett extra element innan vi ska äta. Tyvärr har fläkten gått sönder i det så det tar lång tid innan rummet är behagligt. Vi försöker komma ihåg att slå på det en bra stund innan vi ska äta. Det lyckas ibland. Barnen fryser ofta när vi äter frukost trots att de klär på sig. Det är inte ens december än. Det kan bli mycket kallare än så här.

Så har det gått fyra år..

..sedan hantverkarna rev ut vårt gamla kök för att renovera och sätta in det nya. Fyra år och det är fortfarande inte klart. Det finns inte ens en tidsplan längre. Ingenting. Det finns ingen framtid för det. Det har varit ett enda långt limbo i över två år nu. Ja förutom strider med hantverkarna om bilder på sociala medier, bråk om personuppgifter och att vi är fullständigt övergivna av de flesta släktingar. Så här befinner vi oss, fyra år senare, vi har inget kök och är ensammare än någonsin. Det är då man verkligen undrar vad vi gör här nere, ett av de tungt vägande skälen för att flytta ner hit var ju för att komma närmare släkten. De fick oss att tro att det var uppskattat att komma närmare. Nu vet vi bättre.

Det blir ännu en jul utan kök. Snart har vi renoverat kök i Emmas halva liv och för Alice är det två tredjedelar som har hunnit passera. Det är en smärta utan dess like. Jag saknar mina saker. Jag saknar att ha ett fungerande kök.

Vi nyttjade faktiskt bofonden i Luleå till att just piffa upp köket. Bytte golv och lackade om skåpluckor, allt fixat snabbt och smidigt precis innan jul för 14 år sedan. Under några dagar fick vi ha kyl- och frys i hallen och micron i vardagsrummet men det var verkligen tillfälligt och absolut överlevnadsbart. Det här är fyra år. Det här är renoveringen som aldrig tar slut. Det här är inte ett liv. Det här är limbo. Självklart tittar vi på andra hus. I dryg 2,5 år har vi levt med den parallella planen att det bästa kanske vore att flytta och börja om någon annanstans igen. Vi lever i parallella spår. Utan att veta vad vi borde lägga vår energi på, utan att kunna fokusera på EN framtidsplan.

Fyra år sedan ett utslitet, illa planerat 70-talskök revs ut och vi har det värre nu. Det är aldrig för sent att ge upp.

Hur nyttjar man en garanti hos en hantverkare som är okontaktbar?

Det här är sidopanelen till köksbänken. Den byttes en gång redan våren 2020 när hantverkarna som bäst höll på att försöka åtgärda sitt fuskjobb hos oss. Då fick den bytas på grund av att de hade dragit en för lång skruv igenom den från insidan och därmed skadat den. När den byttes fick min pappa stoppa Allvin från att återigen dra i en för lång skruv och därmed upprepa det tidigare misstaget.

 

Det är en silikontätning mellan diskbänk och sidopanel för att förhindra att vatten rinner ner i sidopanelen och skadar den. Gissa vad som hände i somras? Jo, vi gjorde upptäckten att silikontätningen tydligen inte är dragen hela vägen utan i själva verket slutar vid den orangea pilen med efterföljande fuktskada som följd på den återstående delen. Det var betydligt värre men det gick tillbaka en del när det hade torkat upp.

Konsumentverket erbjuder mycket fin läsning på området.

 

Dilemmat här är förstås att vi kan inte klaga inom två månader från att vi upptäckte felet. Allvin har gjort sig okontaktbar. Ytterst motvilligt lämnade han dock slutligen ifrån sig dokumentet som bland annat innehöll den här skrivelsen. Dock har vi inte kunnat få ett skriftligt uttalande om från vilket datum det gäller. Gäller det från när köket var "färdigmonterat" första gången? Efter att de gjorde om golvet och därmed fick plocka ned den mesta köksinredningen igen? Eller från när själva sidopanelen installerades? När de var tillbaka på vår bröllopsdag och korrigerade fel i köksinredningen? När de var här i oktober för att åtgärda fel? När de var här i december och åtgärdade det som inte gick att åtgärda i oktober? Det finns ännu fler datum att välja på. Men en av frågorna vi faktiskt har vägrats få svar på är just denna, från vilket datum anser Allvin och Bälters att arbetet här blev klart? Eller de kanske faktiskt är på vår sida där och håller med om att det ännu inte är klart? Vem vet? Inte vi i alla fall.

Ska man vara petig så är det än så länge irrelevant. Dels för att fem år inte har passerat (oavsett vilket datum hantverkarna skulle vilja räkna ifrån) och dessutom är klagomålsrätten 10 år på husrenoveringar.

Men i slutändan blir allt irrelevant. En hantverkare som det inte går att kontakta kommer givetvis inte åtgärda något alls. Någonsin.

Vi möts ofta av åsikten att vi bara borde acceptera läget. Att många lever som vi gör, med något som inte blev som man hade tänkt. Men menar folk på allvar att de lägger ut en halv miljon på en renovering och sedan bara tiger och lider när de råkar ut för ett fuskbygge? I så fall är det inte så konstigt att vi blivit illa bemötta och ifrågasatta av alla. För hantverkare är vana vid att kunna fuska och komma undan med det så rimligen behandlar de kunder illa som inte tolererar det och faktiskt kräver en kvalitativ arbetsinsats.

Flytta då om ni inte är nöjda är nästa kommentar. Det har vi undersökt. Det har vi tittat på i flera år. Men det är svårt att hitta ett hus för en rimlig penning som INTE är i akut behov av renoveringar. Tidigare var vi dessutom hindrade av det faktumet att kommunerna kan ta hela fyra månader på sig att få fram en förskoleplats. Nu är båda tjejerna skolbarn så den svårigheten är åtminstone ur världen. Skolplikten innebär att en ny hemkommun är tvungna att ordna fram skolplats mer eller mindre direkt. Men ska vi flytta så vill vi så klart att vi ska få det bättre. Många kommuner har enorma problem idag. Skola, vård, fritid. Allt detta ska läggas ovanpå att det måste finnas en god arbetsmarknad åt mig och Johan. Det är inte så bara att flytta då. Vi har redan kastat bort fyra år på att renovera ETT rum. Vi kan på vår höjd tänka oss att behöva tapetsera ett rum eller två i ett nytt hus. Annars vill vi inte se några hantverkare överhuvudtaget på många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många, många år. Det blir givetvis en enorm begränsning. Vi är medvetna om det. Men vi undersöker det fortfarande. Vi fortsätter leva livet i parallella spår. Ett där vi måste ordna så bra liv vi kan här och ett där vi hela tiden spanar efter ett bättre liv någon annanstans. Det är otroligt tröttsamt. För vi vill inget hellre än lägga vår tid och vårt fokus på ett liv.

Men ovanpå allting annat som är skit med köket så stirrar nu en fuktskadad sidopanel på oss varje dag. Något som borde vara enkelt åtgärdat. Om man hade anlitat en seriös och kompetent hantverkare.

Nothing compares 2U

Platsen var O-ringendiscot i Arboga. Det lilla discot alltså, för de under 15 år. Året var 1991. "Det var ett 5-dagars det!" Regnet veckorna innan hade förvandlat campingen till en fullständig lervälling och hela Arboga sålde slut på gummistövlar (vilket syrrans kompis bittert fick erfara då hon glömt kvar sina på konfalägret i Skålsjögården). Många lyckades inte köra in sina husvagnar på campingen. Inte ens bilarna fick komma in om det inte fanns bekräftat att ens förhyrda husvagn fanns där inne. Vi fick komma in. Det regnade då med. Men regnet sprack upp och solen kom fram. Campingen torkade. Det var varmt. Det var som vanligt. Vi tillbringade den mesta tiden på eftermiddagar och kvällar i varandras förtält. Jag var 12 år. Jag hängde mest med Hilda och Helena. Även Olle var med. Vi var ju vårt gäng. Det var kortspel och vattenkrig mot smågrabbarna.

Vi bestämde oss för att gå på discot på fredagen. Jag, Hilda och Helena. Mina enda jeans var lerprickiga på rumpan så jag knöt klubbjackan om midjan för att det inte skulle synas. Vi dansade och vi hade roligt. Det var som ett klassiskt mellanstadiedisco. Bara mycket större och i ett stort restaurangtält på C-orten. När de började spela lugna låtar, tryckarna, då stod vi och pratade. Då kom han fram, iklädd badtofflor, shorts och ny T-shirt med sitt målfoto tryckt på den. Han frågade om jag ville dansa. Till Sinéad O'Connors "Nothing Compares 2U" dansade jag således min första tryckare. Det var precis som det skulle vara, stelt och styltigt.

Jag som har en särskild förkärlek för 60- och 70-talsmusik har redan fått uppleva så många artister jag tycker om gå hädan. Egentligen har jag aldrig lyssnat särskilt mycket på Sinéad O'Connor. Men det var den dansen. Den första gången.